Mutant år Noll - Västervikszonen

Arken Midgård
-----------------
Arken består av flera högre huskroppar sammanbundna med enklare murar och pallisader av varierande kvalitet och byggteknik.
Vissa delar är försedda med taggtråd. Syftet med skyddet är främst att hålla de få tamdjuren inne och zonviltet ute.
Murens höjd varierar mellan 2-3 meter. Vissa delar är byggd av trä och nät, andra har murats och byggts med delar från raserade hus och fordonsvrak.
Inne i Arken finns djurstallar med bl a getter och höns.
Färskvatten samlas i stora tankar.
Arkens befolkning (ca 60 mutanter) försöker hålla ytan närmast Arken röjd.

Arken har två Bossar, Max och Morgad,

Den Gamle, Anna, är gammal och sjuk.

Viss byteshandel sker hos Statoil, där kan man byta prylar, krubb och annat spännande.

I Valvet samlar Krönikörerna artefakter från Det Gamla Folket.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Här nedan kommer, med viss oregelbundenhet, spelrapporter från Västervikszonen att postas.

Maxine, Zigma, Franton
--------------------------
Arken vaknar upp till en ny kall, blöt och disig morgon.
Vintern har varit lång och den vägrar envist släppa sitt grepp om Zonen.
Hur många långvintrar har de levt här? 15? 20? 30? Håller nån räkningen?

Lätt snö yr i luften när Arkens invånare samlas till Givardagen. Tidigare fick varje mutant tillräckligt med mat för att klara sig till nästa Givardag, nu får de oftast nöja sig med tre konserver och någon pulverpåse. Gåvorna, odlingarna och det strykarna hittar ute i Zonen räcker precis för att de ska överleva.
"Spara på krubbet" säger Morgad när Gåvorna lämnas ut.
Spara på krubbet? Är det nån som äter sig mätt längre? Hur mycket finns egentligen kvar?

Bossen Morgad ser till att odlingarna sköts och att djuren är skyddade från zonviltet. Staketen håller råttorna ute. Värst är Kråkjävlarna som tar både grisar och getter.
Morgad är övertygad om att det går att leva här. Han ser till att hålla Arken säker. Ingenting ska kunna ta sig in.

Vattnen är inget problem sedan Zigma byggde de två Renarna, en var till de båda Storhusen. Alla kan fylla sina flaskor med rötfritt vatten, men det är bara vattnet från Norrkåken som är fritt.
Bossen Max delar inte vattnet från Söderkåken med de andra. Har Max och hans strykare hittat något därute? Max talar alltid om att de måste lämna Arken, att hitta sin framtid i Zonen.
Därute finns ju bara röta, zonmonster och död.

Men Zonen lockar med sina grejer. Skatter. Prylar från en annan tid.

Zonstrykarna har hittat forntida artefakter därute och tagit med tillbaka till Arken. Anna såg alltid till att atefakterna hamnade hos Krönikörerna i Valvet.
Nu brukar grejerna bytas mot krubb eller hamna hos Skrotskallarna som fixar och meckar med dem. En del föremål kan man förstå, andra blir nya prylar.
Krönikörerna i Valvet brukar snacka om "Det Gamla Folket".
Vilka var egentligen de egentligen?
Anna, Den Gamla, har varnat dem för att lämna Arken. Midgård.
Ingen minns riktigt varför längre. Något om en Förbjuden Zon.
Död och Förstörelse. Smitta. Röta. Kärringen är gammal och svamlar.
Det är länge sedan Anna höll någon Samling i Arken.
Lika bra är det, hon säger ändå inget vettigt längre.
Har någon sett henne på länge eller sitter hon och trycker i sin lya? Lever hon?
Maxine, Zigma och Franton får sina ransoner.
Idag hade de tur, krubbet är inte skadat.
Franton och Maxine lockas av att undersöka det förbjudna området nära Spökhusen. Ingen annan har vågat sig nära dem.
De söker upp Kazaan, en strykare som har sin lya i Söderkåken. Hon berättar att hon varit borta vid Tornet och frågar Maxine och Franton om de också sett ljusen.
Kazaan berättar att de här ljusen är annorlunda än de på Burkarna Vid Vattnet.
De här ljusen rör sig.
Kazaan är inte överdrivet angelägen om att berätta mer eller att följa med till Tornet.
Franton och Maxine beslutar att ta reda på som finns "där borta". De planerar att övernatta vid Tornet. Zigma är inte alls intresserad av att följa med på expeditionen. Han bygger en enkel kikare för att kunna följa sina vänner på avstånd. Till Maxine tillverkar han ett föremål som kan liknas vid en änterhake av bland annat ett gammalt ankare.
Maxine och Franton tar sig försiktigt fram mot Tornet. De smyger och ser på nära håll en mindre flock strykarhundar. Hundarna vädrar de två mutanterna men djuren är för få för eller inte hungriga nog för att utgöra ett hot.
På vägen fram mot tornet finner de bland annat ett svart, avlångt, lätt etuiliknande metallföremål. Föremålet verkar kunna delas i två delar. Franton och Maxine lyckas inte förstå vad det är eller om det går att öppna.

Tornet är en del av ett större komplex.
En del är ett stort garage med resterna av en stor brandbil.
Här finns mest skräp. När de undersöker en annan del av komplexet finner de flera hjälmar, skyddsmasker, yxa och rejäla ytterplagg.

En byggnad bär tydliga spår av att någon annan varit här tidigare.
Någon har sovit här och haft en eld att värma sig vid. Kanske någon från Arken?
De tar sig upp på taket och klättrar vidare på utvändiga stegpinnar upp mot Tornets topp. Högst där uppe finner de ett bo med rester av råttor och hundar i olika stadier av förruttnelse. Matrester?
Kort efter att de placerat sig i boet kommer dess ägare tillbaka, en jättelik skarv.
Den cirklar runt boet några varv innan den plötsligt dyker ned. Maxine och Franton avlossar sina gevär. Flera hårda knallar ekar runt tornets topp. Franton skadar djuret med en välriktat skott. Fågeln störtar ned och blir snabbt attackerad och dödad av en flock vilddjur. Maxine och Franton kan höra gnyenden och morranden blandat med ljudet av krasande ben. Det blir snart tyst.
I Arken får Zigma hjälp av Krossaren Gruff att ta sig ut för att försäkra sig om att hans vänner är utom fara. I kikaren verkar han se någon som viftar från tornets topp. Zigma känner sig inte speciellt intresserad av att ta sig till Tornet för att se om hans vänner är utom fara.
Franton och Maxine bestämmer sig för att övernatta på toppen av Tornet.

Från Tornet ser de Arken, Spökhusen, Spetsiga Huset och andra byggnader bortom dessa. När det börjar skymma tänds ett ljus som lyser upp en del av fasaden på Spökhuset.

Samma kväll söker Morgad upp Zigma. Anna är sjuk. Har Zigma någon medicin?
Zigma hittar några piller. Morgad ilar tillbaka.

Franton och Maxine turas om att hålla vakt under natten. När morgonen gryr försvinner ljuset vid husen. De klättrar ned och tar sig tillbaka till Arken.
Solen skiner. Det verkar bli varmare idag. Är våren här nu?

På morgonen träffar Zigma Morgad. Annas tillstånd har inte förändrats.

Franton och Maxine övertalar Zigma att följa med till Tornet. Väl där visar de stolt upp det nu välgnagda fågelliket.
De pekar ut huset där de såg ett ljus förra natten.
Tillsammans undersöker de den plundrade maskinen men finner inget av värde.

...Slut

Maxine, Akillez
-----------------
De tre samlar snabbt ihop prylar och artefakter i den gamla brandstationen och tar dessa tillbaka till Arken.
Maxine får nu en idé om att sätta ihop en "insatsstyrka". Insatsstyrkan ska ansvara för att vakta och skydda Arken, att vara första enheten som svarar på yttre och inre hot, som larmar och skyddar Arkens invånare. Enheten kan använda de larmställ och hjälmar man funnit i brandstationens gömmor.

Maxine söker upp Arkens två främsta Bossar, Morgad och Max.
Morgad verkar mest positiv till idén, Max är lite mer reserverad.

Zigma tar itu med att konstruera en form av repbro, byggd med wire från brandstationen och rejäla plankor. Syftet är att förbinda huskropparna, att kunna ta sig runt husen utan att behöva röra sig på marken, på innergården.

Franton och Maxine är sugna på att upptäcka mer, att undersöka det mystiska ljuset och ta sig längre in i den förbjudna zonen. Nästa morgon försöker de övertala andra mutanter att följa med dem. Mutanterna i Norrhuset är inte speciellt intresserade, dessutom är de upptagna med att sköta gården och vårda Anna.

I Söderkåken märker Maxine och Franton att de flesta plötsligt mår dåligt. Bland annat har Kazaan och Max insjuknat, har feber och kräks.
Det är nu allmänt känt att Anna är sjuk. Hon vårdas i sin lya. De sjuka verkar alla vara boende i Söderkåken.
Ganska snart finner Maxine och Franton flera stora, rötsjuka, uppsvällda döda råttor i Söderkåkens vattentank. Hur har de kommit dit?

Vattentanken töms och rengörs. Befolkningen i Arken börjar bli lite orolig. Hur kom råttorna in i Arken? Och hur tog de sig in i den stora vattentanken?

Arken får nu kraftigt minska sin förbrukning av vatten.

Ny dag och Maxine och Franton rustar sig för ett nytt besök vid Tornet. De frågar runt bland de andra strykarna men får inga följeslagare.
Vid Tornet tar de sikte på Spökhuset. Då de tar sig fram över en stor yta med bilvrak, kundvagnar och låg vegetation hör de ett gnisslande rytmiskt ljud, någonstans bortom en jordvall.
Längs med järnvägsspåret kommer en nästan 20 meter lång maskin i låg fart. Maskinen är försedd med flera redskapsbärande metallarmar.

Maskinen har ett stort hål längs med ena sidan. På taket är flera solpaneler monterade. Den automatiska vagnen stannar för ett ögonblick vid den nedrasade bron och börjar sedan sakta röra sig bort igen. Maxine och Franton springer ifatt maskinen för att ta sig ombord. Maxine lyckas men ställs inför ett oväntat hot. I maskinens mörka inre möts hon av en morrande best och dess husse, en lätt grön figur.
Ett spänt möte tar vid.

Den gröna mutanten siktar på Maxine med sitt armborst och den morrande besten rör sig runt Maxine, som låter gevärspipan vandra mellan den nya mutanten och dess hund.
Tystnaden och dödläget bryts när Franton lyckas ta sig ombord på maskinen.
De tre mutanterna presenterar sig för varandra.

Vem är Akillez? Varifrån kommer han? Är hunden farlig?
Under tiden de ställer frågor till varandra så rör sig maskinen sakta tillbaka igen.

Franton får tillfälligt stopp på maskinen genom att vräka ned delar av ett träd på spåret framför maskinen. Maskinen börjar genast röja hindret. Maxine vill fånga maskinen men Akillez övertygar henne om att den kommer tillbaka.

Akillez berättar om sin bakgrund: han kommer från en Ark flera dagar bort. Arken han levde i har gått under, förstörd av ett härjande Motorfolk.
Motorfolket är vildar och de anföll Akillez ark för många nätter sedan. Under anfallet lyckades Akillez och två andra mutanter fly. Nu återstår bara Akillez och hans hund Alfons och de har rest med den långsamma maskinen de senaste dagarna.

Maxine och Franton berättar om sin boplats och dagens uppdrag.
De beger sig mot Spökhuset och platsen där de tidigare sett ljusfenomenet.
Vid foten av en stor byggnad ligger en stor hög med bråte; trä, plåt och delar av cement och sten. Kom ljuset därifrån?

Byggnaden framför dem reser sig 6-10 våningar högt. De tar sig fram till vad som varit en entré och vidare in i byggnaden. Byggnadens mittparti domineras av trapphus, hissar, kontor, glas och metall. På bottenplan ryms resterna av vad som varit en galleria; butiker, caféer och ett apotek. De tar trappan upp till taket och finner en fantastisk utsikt och ett bo liknande det vid Tornet.

Resten av eftermiddagen kartlägger de delar av västra byggnaden innan de beger sig tillbaka till Arken. De finner bland annat en akutväska och en stavlampa. Akillez har tur och hittar flera förpackningar med droger, bland annat "antibiotika". När de lämnar Spökhuset kommer ett starkt ljus från högen med bråte. Att ta sig ned kräver fler mutanter och verktyg.
På väg tillbaka överraskas sällskapet av en hård vind. Plötsligt far vassa föremål i hög fart genom zonen - man har hamnat i en hastigt uppkommen splitterstorm.
Kläder och rustningar penetreras och de tar sig snabbt i skydd. De väntar ut stormen.

Tillbaka på Midgård blir Akillez den stora nyheten. Finns det Andra där ute?

Alla vill veta vem han är och varifrån han kommer. Han möts med både beundran och misstänksamhet.
Är han ärlig? Vad vill han? Är han Motorfolket?

Maxine försöker organisera ett arbetslag till morgondagens projekt, att finna en väg ned till ljuset.
Zigma åtar sig att bygga ett verktyg, någonting, som kan hjälpa dem att kvarhålla maskinen nästa gång den är tillbaka vid spåret.
Akillez blir intresserad av Arkens äldste, Anna. Han får veta att hon är sjuk. Kanske vill han vinna Arkens tillit?
Akillez står på sig, han vill, nej kräver, att få träffa Anna. När han väl får besöka henne finner han att hon fortfarande är sjuk och ligger nedbäddad. Anna är febrig, yrar. En Vårdare ser till henne.
Akillez erbjuder att dela med sig av sina droger för att se om Annas tillstånd förbättras. Under sitt besök i Annas välordnade lya ser han en apparat på ett bord.
Apparaten har knappar och en glasskärm. En blå diod blinkar regelbundet.

Ny morgon.
Kazaan och ett tiotal andra mutanter beger sig med Franton, Maxine, Akillez och Alfons till Spökhuset. Flertalet börjar gräva i bråten, de andra tar sig in i byggnaden.
Maxine hittar en dörr märkt "Trappa till hiss". Så fort dörren öppnas reagerar hon. "Här finns röta!". Hon lämnar dem och ansluter till arbetslaget utanför.
Akillez tillverkar ett par facklor och Franton har stavlampan. Mutanterna tar sig ned i källarvåningen.
Trappan slutar i ett större rum vars golv är fullt med bråte. Rester av lådor, kartonger och smuts. Rummet har tre nya utgångar; längst bort finns ett öppet hisschakt, dörren i mitten leder till ett förråd som bland annat innehåller 200 välbevarade konserver och dörren närmast trappan leder till ett rektangulärt rum. Dörrarna är svårforcerade och har någon slags tätslutande gummibälg. Bälgen förstörs när äventyrarna bryter sig in. Hisschaktet verkar vattenfyllt; någon släpper ned ett föremål och efter några sekunder hörs ett ljudligt "plums!".

Det rektangulära rummet är nästan tomt, på några hängare finns rester av tunna, fina dräkter i vuxenstorlek. På motsatt sida finns ett par stegjärn som leder upp till en rund, stängd lucka. De öppnar luckan och den avslöjar en rund, mörk tunnel som sluttar svagt nedåt. Franton lämnar över lampan men stannar kvar, de andra tar sig in i tunneln. De får krypa fram, tunneln är ca 1 meter i diameter.
Tunneln fortsätter nedåt, nedåt, nedåt, innan den slutar vid en identisk lucka. De öppnar luckan och kommer in i ett litet avlångt utrymme. Långsidorna domineras av enkla bänkar klädda med brun vinyl. Motsatt kortsida har en stängd dörr. På kortsidorna sitter paneler med knappar. De trycker på knapparna utan synbart resultat. Dörren forceras, gummibälgen förstörs. Äventyrarna kommer ut i ett möblerat rum. Här finns två stora soffor, stolar, skåp och ett par bord. Flera märkliga stora, platta svarta föremål är uppsatta på väggarna. Rummet har en stängd dörr, med tillhörande panel. De söker igenom skåpen och finner flera tunna dräkter och någon grå overall.

Dörren ut från rummet bryts upp och de kommer ut i en längre korridor. Längs med korridorens högra sida finns flera stängda metalljalusier, bakom dem verkar det finnas en glasyta.
Äventyrarna har nu tagit en poäng i Röta.
Korridoren slutar tvärt åt höger. Korridoren är ca 30 meter lång. Första facklan har brunnit ut och Akillez tänder nästa. Det tar sig fram till korridorens hörn och lyser nedåt höger. Korridoren fortsätter nästan lika långt och slutar med dörr åt vänster och åt höger. Vid samtliga dörrar finns likadana paneler men knapptryckande verkar inte skapa någon reaktion. Äventyrarna beslutar sig för att öppna dörren till vänster och de kommer snart in i ett större rum med flera våningssängar. Till varje säng finns motsvarande skåp på motsatta sidan väggen. Mitt i rummet står två stora bord och flera stolar. Flera sängar är bäddade. I två av dem finner Maxine och Akillez mumifierade lik. Den ena kroppen är försedd med ett märkligt mekaniskt ben.
I skåpen finns mest kläder. Akillez tar med sig en samling tidskrifter, "NukeTech" och "Biomodulär Vetenskap" och ett par glasögon. Anslutande utrymmen verkar ha fungerat som sällskapsrum, dusch och WC, pentry och lagerrum. Då de vrider på kranarna upptäcker de rinnande vatten.
Äventyrarna har tagit ytterligare en poäng i Röta.

Den återstående dörren i korridoren bjuder på hårt motstånd. Maxine och Akillez får kämpa länge innan de lyckas bryta upp den. Rummet domineras av paneler och instrument, svarta skärmar och märkliga artefakter. Ett par skåp och hyllor står placerade mot en vägg. På golvet ligger en mumifierad kropp, med ansiktet nedåt. Under kroppen, som är klädd i en grå overall, finns en revolver och större delen av huvudet saknas. En stängd dörr leder ut ur rummet.
Akillez börjar manövrera reglage och knappar på rummets märkliga paneler. Efter en kort stund surrar någonting till, ett mekaniskt klickande hörs och plötsligt tänds ett intensivt ljus i taket. Kort efter börjar luften kännas lite fräschare. Lampor, knappar och reglage i det som verkar vara ett stort manöverbord tänds upp. De stora skärmarna som täcker väggarna är fortsatt svarta.
De forcerar den stängda dörren och kommer ut i ett belyst avlångt rum. Rummet är skadat, bär spår av brand och är fullt av bråte. Från rummet leder två dörrar, en mindre och en större. Den större dörren liknar det öppna schaktet i utrymmet där de lämnade Franton. Vid sidan av dörren finns en panel. Akillez trycker på den och genast hörs ett lågt, vinande mekaniskt ljud. De väntar men inget händer. Ljudet fortsätter.

Akillez och Maxine ger sig på den återstående dörren och forcerar den. De kommer in i en kort, bränd hall. Hallen slutar i ett belyst rum med ett stort antal horisontella metallcylindrar. Cylindern närmast hallen är kraftigt skadad, som av en explosion eller intensiv brand.
Akillez öppnar en oförstörd cylinder. Den innehåller en liten, torr död person.
Maxine öppnar en annan behållare. Även den innehåller en liten, död varelse. De öppnar ett par till. De finner fler små, döda kroppar.
De har nu tagit ytterligare en poäng Röta.

Maxine, Akillez och Alfons beger snabbt tillbaka till tunneln och åter till rummet där de lämnade Franton. Men Franton är inte längre där. Detta skrämmer både Maxine och Akillez.
De tar sig raskt tillbaka och ut ur Spökhuset. Där ute väntar Franton och Kazaan på utsidan, nära utgrävningen.
Franton lämnade källaren efter att han hört eller känt något obehagligt. Franton kan inte riktigt sätta ord på känslan. Det kändes bättre när han kom ut.

De andra mutanterna har redan lämnat platsen. Efter en kort överläggning beger de sig tillbaka till Arken. Då de passerar Plåthuset blir de plötsligt attackerade av en flock stora hungriga råttor.
Råttorna attackerar i stort antal. En häftig eldgivning tar vid och den avslutas med att Kazaan skjuter ett nödbloss i en stor ledarråtta. Detta verkar skingra flocken och äventyrarna tar sig tillbaka till Arken.
Där återger de valda delar av vad de upptäckt. De lämnar hälften av bytet, 100 burkar Krubb, till Arkens gemensamma förråd.

Snart sprids budet att en mutant saknas.
Har ingen sett till Gruff?

..slut

Maxine, Akillez
-----------------
Nästan en vecka har gått.

Maxine och Akillez har vilat och återhämtat sig från Rötan de ådrog sig under Spökhuset.
Under tiden har utgrävningen fortsatt. Under dagtid rör man sig nu ganska obehindrat mellan Arken och Spökhuset.
Man ser till att vara tillbaka i Arken innan det börjar skymma, då tar råttor, hundjävlar och annat sattyg över Zonen.
Järnvägsmaskinen har inte synts till sedan den lämnade av Akillez och Alfons utanför Spökhuset.

Akillez visar fortsatt stort intresse för Annas tillstånd. Varför återhämtar hon sig inte?
Enligt Vårdarna är hon fortfarande febrig och okontaktbar.

I Arken har krubbet blivit en aktuell fråga. Hur mycket mat finns det egentligen?
Bossen man vänder sig till är Morgad, men han blir pressad och märkbart irriterad. Vatten och mat är viktiga frågor. Samtidigt - utan Anna skulle vi inte ens finnas här, menar han. Fokus nu bör ligga på att få Anna frisk och att säkra mattillgången - inte att riskera livet ute i Zonen.
Morgad går på offensiven och ryter: "Kan vi egentligen lita på Akillez? Hur vet vi att han inte leder Motorfolket till oss?" Maxine släpper inte frågan. Hur mycket mat finns det?

Morgad tar dem till matförrådet och visar Arkens reserver. Just nu finns det nästan 1000 konservburkar. De inser snabbt att utan ransonering räcker maten i mindre än fyra veckor. Morgad slår igen matförrådet och uppmanar dem "Vill ni göra skillnad? Skaffa mat och dö inte. Vi behöver er!".
Maxine lyssnar inte på Morgad.
Hon ser till att utgrävningarna vid Spökhuset fortsätter. Man har lyckats blottlägga något som liknar ett stort betonlock, ca 4x8 meter och närmare 40 centimeter tjock.
I luckans fyra hörn sitter rejäla gängade stavar. Luckan går uppenbart inte att manövrera från utsidan. En smal springa mellan locket och en betongsockel avslöjar en trappa som leder nedåt. Varje kväll, vid skymningen, tänds ett ljus långt ned i djupet.

I Arken börjar mutanterna bli ännu mer oroliga.
För en tid sedan försvann Gruff och nu saknas mutanterna Ester och Bokk.
Har någon sett till dem?

Maxine och Akillez lånar verktyg i Arken för att försöka forcera luckan vid Spökhuset. De lyckas inte. De svär, slår och hamrar på luckan. Den ger sig inte.
Tillbaka i Arken söker Akillez upp Zigma. Finns det något sätt att ta sig ned i luckan? Vill Zigma följa med och se om han kan komma på en lösning?
Zigma blir intresserad och ber Akillez berätta mer om Spökhuset.
Maxine är orolig över säkerheten. Mutanter har försvunnit. Vattnet har blivit förgiftat. Det besvärar Maxine att ingen vet vart Zonstrykarna rör sig ute i Zonen och att de ger sig ut ensamma. Maxine vill att Zonstrykarna ska gå ut i mindre team om två-tre individer. Håller Maxine på att utmana Max om att vara Boss över strykarna?

Vardagen i Arken går vidare.

Disciplinen bland strykarna är under all kritik, enligt Maxine.
Tillsammans med Kazaan söker hon upp Max i hans lya. När de knackar på dörren får de inget svar. De kliver in och finner de honom sittande i sin nedsuttna soffa.
Bossen Max reagerar knappt på dem, det är först när Kazaan upptäcker en form av utväxt i nacken på Max som saker sker väldigt snabbt. Max går till våldsam attack mot Kazaan och bryter enkelt hennes båda armar. Kazaan förlorar medvetandet. Max kastar sig efter Maxine och tar ett våldsamt krafttag på henne. Maxine försöker slå ifrån sig och det är först när hon träffar honom i ansiktet med sin yxa som han släpper sitt grepp. Maxine rusar ut i trapphuset, vrålar efter hjälp, beväpnar sig med sitt gevär och ger sig tillbaka in i Max lya. Max sitter nu gränsle över Kazaan och matar in slag efter slag mot hennes ansikte och huvud.
Maxine förstår att hennes vän håller på att bli ihjälslagen. För att avsluta situationen och rädda liv avlossar Maxine ett skott. Hon träffar Max i huvudet och det exploderar i en kaskad av vitt skum. Kort efter Maxines skott rusar flera andra mutanter in i lyran. De ger vård till Kazaan och drar ut Maxine på gården. Efter en kort ordväxling, där hon anklagas för att ha mördat Max, klipper någon till henne hårt i huvudet.
Maxine förlorar medvetandet.
Akillez och Zigma kommer till Max lya. Zigma undersöker Max kropp. Visst är det märkligt att Max blöder vitt blod. Kött och delar från huvudet liknar mer sönderslitna växtdelar. Det luktar nöt i rummet.
På gården utanför råder nu lynchstämning men några mutanter ställer sig i en skyddade ring runt Maxine. Maxine har nu kvicknat till och försöker förklara situationen, men de uppretade mutanterna lyssnar inte. Det är först när Kazaan återfått medvetandet och kraftigt bandagerad bekräftar Maxines uppgifter som mobben lämnar henne i fred. Men ett hot har plötsligt dykt upp.
Om varelsen däruppe inte var Max - var är Max då?
Varför attackerade kopian så våldsamt? Finns det fler "växter" inne i Arken?

Akillez får en idé. Trots att han är en mänsklig planta så blöder han på riktigt.
Max blödde nån form av vit sav. Akillez försöker övertala de närvarande att genom ett enkelt stick så avslöjar man eventuella växtfolk. Ingen verkar lyssna på honom.
Kazaan funderar en stund. "Hör upp! Plantan har rätt!". Hon spottar lite blod samtidigt som Akillez sticker sig med en vass kniv. Han visar den blödande handen och ställer sig bredvid Kazaan. En efter en stiger mutanterna fram och utför samma ritual. Vissa är nervösa inför sticket men visar sedan triumferande upp sina blödande fingrar.
När gruppen otestade mutanter börjar tunnas ut ropar någon "Det är ju Ester! Var har du varit?!". Allas blickar vänds mot Ester som sakta börjar dra sig bakåt. När hon ombeds stanna så vänder hon sig om och rusar mot den norra muren. Där kastar hon sig ned, slänger undan en bit plåt och kryper ut.
Maxine, lite yr efter smällen tidigare, tar upp jakten. Det gör även Alfons, men hunden verkar osäker på om det är lek eller allvar. Alfons springer in rakt framför Maxine och båda faller hårt mot marken. Maxine får ytterligare en bula.

Akillez ryter till och Alfons jagar iväg genom hålet. De hör hur hundens skall övergår till morrande. När mutanterna kommer ut på andra sidan ser de hur Alfons bitit tag i Esters arm. Ester börjar slå mot Alfons för att komma loss. Hon verkar helt oberörd av den smärta Alfons käftar borde orsaka. Maxine går fram och planterar sin gevärskolv i ansiktet på Ester. Ester slocknar. De upptäcker att hon blöder vit sav och att hon har en liknande utväxt i nacken. Hon binds och låses in i ett förråd.

Nu kommer en tid Franton, Maxine och Akillez försöker organisera någon form av roterande vaktstyrka.
Man samlar till möte och håller anföranden om vikten av säkerhet och hur den ska uppehållas. Mutanterna är inte vana vid detta och det tar en tid innan de bäst lämpade tar detta som sin uppgift.
Sakta utformas en vaktstyrka, något som Maxine länge efterfrågat.
Under den här mellantiden upptäcker Akillez till sin förtvivlan att Anna inte har fått i sig sin medicin. Tillsammans med Rogga och Mirak beslutar man sig för att blanda ned medicinen i krubbet och att aktivt försöka mata henne.

Redan efter ett par dagar börjar dödens blekhet lämna hennes kinder, men hon är fortfarande inte kontaktbar.
Hon yrar, talar märkligt. Hon har flera gånger upprepat ordet "Creutz". Vad menar hon med det?
Inga nya växter upptäcks i Arken.

När mutanter utifrån närmar sig Arken ropar den nyutnämnda vakten på håll att de ska identifiera sig. Innan de får komma in kontrolleras nacken. Mutanterna som har mutationen "Mänsklig planta" ses som misstänkta individer och hålls under uppsikt. Inpassagen resulterar tidigt i några småbråk, men på det stora hela fungerar rutinen bra.
Ester säger ingenting och den gemensamma planen blir att släppa ut henne, avvisa henne från Arken och på avstånd följa efter henne.
Hon beger sig omedelbart söderut, förbi De Två Klossarna och ut mot det gamla Glashuset. Mutanterna följer efter Ester.
Intill stigen, genom skogen, hittar Franton Gruffs döda kropp. Gruff sitter bekvämt lutad mot ett stort träd. Ut från Gruff sträcker sig knotiga grenar. Maxine petar till på Gruff och omedelbart släpper grenarnas frökapslar ifrån sig ett stort moln sporer.
De flyttar sig snabbt bort från kroppen.

De inser att de är under uppsikt. En bit in i skogen ser de två humanoida, grönvita skepnader. Skepnaderna försvinner snabbt i vegetationen för att dyka upp betydligt närmare.
Franton avlossar sitt gevär, Akillez skjuter en pil. De båda varelserna faller. Snabbt undersöker man de nakna kropparna. Varelserna luktar nöt, har inga direkta anletsdrag och blöder vit sav.
I nackarna har de små, växtlika utväxter.

Akillez, Franton och Maxine tar sig närmare Glashuset vid vattnet. Den stora kupolen i mitten är missfärgad av grönalger och svart mögel. De tre glaspartierna som sträcker sig ut från mitten är lätt igenvuxna. Det ena rymmer fasta bord, bänkar och solstolar. Nästa är möblerad med sittbänkar, brösthöga diskar och hyllor med tidningar. Enligt Akillez handlar det om någon "stugby", "Lysingsbadet" och "Nya Äventyrsbadet". Längre in finns kaklade rum och enklare förvaringsskåp. Den sista utbyggnaden innehåller en stor bassäng. I bassängen finns en trögflytande grön sörja och ett antal oformliga klumpar. Från kupolen i mitten kommer två grova rotliknande utväxter som söker sig ned i bassängen.
Under tiden som mutanterna rört sig runt byggnaden har de sett flera nakna, ansiktslösa grönvita varelser. Så fort man skjuter någon verkar de övriga försvinna spårlöst. Franton missar ett par skott och får både Stress och Tvivel.

Inne i kupolen, som totalt domineras av grönska, rör sig någonting stort. Ljudliga smällar slår mot kupolens innertak. Maxine beslutar sig för att försöka kapa "rötterna" vid bassängkanten. Med två snabba hugg kapas dessa. De två skadade delarna drar sig snabbt in i kupolen. Rörelserna där inne blir mer intensiva.
Franton, Maxine och Akillez lämnar platsen och beger sig tillbaka till Arken.
Man berättar om vad man upplevt. De sätter ihop teorier om vad som finns i kupolen, de ansiktslösa varelserna, sporerna och Arkens försvunna medlemmar.
Nästa dag är ett tiotal mutanter på väg tillbaka till Glashuset, beväpnade med bland annat brandbomber tillverkade av sprit och olja.

Precis som dagen innan dyker ansiktslösa varelser upp när de närmar sig kupolen. När de blir beskjutna så verkar de bara försvinna i grönskan.
Maxine och Vara tar sig in i glaspartiet med bassängen. Nya rötter letar sig ned i den gröna sörjan. Maxine och Vara hugger varsin rot.
Varas svärdsblad fastnar och roten dras snabbt tillbaka. Maxine och Vara rusar mot utgången, men innan de hinner ut har två tentakler spetsat Vara.
Dödligt sårad dras hon in i kupolen. Hon försvinner och hennes skrik ekar kvar länge...

Utanför är det nu rätt hektiskt. Maxine kopplar på sin mutation, Insektoid, och klättrar obehindrat upp på kupolens tak. Genom två stora hål släpper hon ned flera brandbomber och annat brännbart material. Inne i kupolen börjar det brinna och någonting slår hårt omkring sig därinne.
Mutanterna på marken skjuter flertalet av de varelser som kommer ut ur byggnaden. På håll ser de hur Ester försvinner tillsammans med några andra växtvarelser in i skogen.
Branden har nu kopplat sitt grepp om kupolen.

Det smäller när glastaket går i bitar och faller till marken. Maxine får utföra flera avancerade manöver för att inte ramla ned i elden.

När elden väl brunnit ut undersöker de resterna. Inne i kupolen finner de kol, glas och förvridna metallstycken.
I bassängen med grön sörja hittar de ett tiotal kvarlevor efter djur och humanoider. De hittar Max och Bokks kroppar. Vissa kroppar och rester är hårt nedbrutna; sörjan är stark och irriterar snabbt naken hud. De bestämmer sig för att försöka bärga samtliga kroppar för att senare begrava dem i Arken.

På vägen tillbaka till Arken bränner de Gruffs kropp och det som växer ut från honom.

..slut

Maxine, Franton, Akillez med Alfons, Zigma
-------------------------------------------------
Tidig vår/försommar

Efter händelserna vid "Glashuset" och den efterföljande begravningen av kvarlevorna efter de arma satar som matats till Dråparträdet vilar man ut i Midgård.

Flera av Arkens zonstrykare har börjat följa Trumf ut på jakt efter villebråd i zonen.
Jaktlaget har god hjälp av bland annat Skrotskallen Ast, som gärna bygger fällor så länge hon får riklig tillgång på byggmaterial och mat.
Anna har börjat återhämta sig. Hon är vaken, svag - men vid liv.

Akillez söker upp Anna i hennes lya. Akillez berättar att de besökt "Spökhuset" och att de har hittat vägar ned under byggnaden. Anna lyssnar på Akillez berättelse men svarar kort och avvisande på hans frågor. Mötet slutar med att hon ilsket ber dem akta sig för platsen då den bara kommer att dra död och förödelse över dem alla. Hon vägrar tala mer med Akillez och med hjälp av vårdaren Rogga får hon Akillez att lämna lyan.

Maxine har börjat ta mer och större plats i Arken. Hon söker och får stöd att skapa en vaktstyrka som, efter senaste tidens händelser, mer aktivt upprätthåller ett skydd för Arken. Vaktstyrkan, en lös sammansättning av Arkens Krossare och Slavar, tar till en början inte sin uppgift på fullaste allvar. Maxine får flera utbrott och tillrättavisar dem.
Är Maxine på väg att bli ny Boss?

Vaktstyrkan skapar rutiner för in- och utpassage. Arkens övriga invånare ifrågasätter dessa nya regler. En viss irritation uppstår. Maxine framstår mer och mer som ledare över Arkens vakt.
Zigma konstruerar vidare på sin "maskinfälla". Med Frantons hjälp har han byggt något som kan liknas vid ett stort fisknät, tillverkat av kätting och wire. Nu är man redo.
Nästa gång järnvägsmaskinen dyker upp så ska man fånga den!

Kazaans armar har ännu inte läkt när Maxine, Franton, Zigma och Akillez söker upp henne för att be henne följa med för att undersöka ljuset på Burkarna och om området där de finns kan vara en plats att bygga en ny Ark. Idén om en ny Ark är helt främmande för Kazaan. Då hon inte är helt återställd vägrar hon ge sig ut från Arken, samtidigt som det verkar gry en liten konflikt mellan henne och Maxine.
Efter lite övertalning gör Vild-Hasse dem sällskap. Han har vandrat längs maskinvägen några gånger och känner till bron över till Burkarna. De lämnar Arken och går mot Tornet, vidare mot utgrävningen och sedan följer de maskinvägen. Uppe på Spökhuset ser de flaxande, skränande skrädesvråkar.

De är på sin vakt. Råttor, Hund- och Kråkjävlar håller sig på avstånd när vråkarna är i närheten. Nu är det mutanterna som är vråkarnas byten. Men fåglarna håller sig kvar på Spökhusets tak och gruppen tar sig snart fram till bron som leder över till ön med Burkarna. Burkarna är enorma, 20-25 meter höga metallskapelser. Högt däruppe, runt toppen på cisternerna, flyger ett stort antal skränande fåglar.
Maxine och Akillez är ivriga att utforska ytan på andra sidan bron.

De tar sig snabbt över. Fåglarna blir oroliga och skränar högt men gör inga utfall mot mutanterna.
De tar god tid på sig och utforskar stora delar av ön. Längs med ena sidan finns flera byggnader i väldigt dåligt skick. Många av de gamla plåthusen har rasat ihop ochbland resterna finner de finner sönderslagna båtvrak, både på land och i vattnet.

Ön är väldigt stenig och övervuxen. De kommer snart fram till att det vore svårt att anlägga odlingsbar mark här.
De beger sig tillbaka mot Burkarna. De finner ett större byggnadskomplex i anslutning till de stora metallbehållarna. Någon i sällskapet får för sig att knacka på Burkarna. Minst en av dem låter inte alls lika ihålig som de övriga. Vad kan den innehålla?

En del av gruppen börjar fundera på hur de kan ta sig upp på toppen av en Burk. Maxine och Akillez, med Alfons i släptåg, ger sig in i Huset Bredvid Burkarna.
Husets första plan är en formation av små rum, alla med liknande möblering. En bokhylla, ett skrivbord och en stol. Allt är täckt av ett tjockt lager smuts.
De finner en trappa som leder ned men Alfons reagerar direkt när de börjar röra sig nedåt. Maxine och Akillez känner omedelbart att något är fel.
De tar direkt en poäng i Röta och ger sig omgående ut ur huset.

När de kommer ut så meddelar resten av gruppen att de känner sig iakttagna. Sällskapet misstänker omedelbart Ester och hennes trädliknande kompanjoner.
De är inte långt från platsen där de brände det märkliga trädet.
Dessutom, det börjar bli sent på dagen och dags att bege sig tillbaka till Arken.

När de närmar sig bron ser de en ljusreflex från andra sidan. De tar skydd och efter en stund börjar Maxine sakta röra sig mot platsen där reflexen visades.
När de väl är där ser de en yta där gräs och buskage är lätt nedplattat. De finner även ett par cigarettfimpar. I övrigt är platsen tom.
En kort diskussion tar vid. Vem har spanat på dem? Någon från Arken? Vem kan det annars vara?
I rask fart tar de sig nu tillbaka mot Arken.

När de närmar sig Spökhuset känner hela sällskapet att något påverkar dem.
Någon känner bara ett obehag men flera andra säger sig ha hört någon fråga "Vilka är ni?", "Var kommer ni ifrån?", "Hur många är ni?". Rösten ska ha uppstått "inne i huvudet" på dem som hört den.

Maxine, Akillez och Alfons tar sig in i entrén till Spökhuset. Planen är att de övriga tar sig tillbaka till Arken och att de tre som kvarstannat kan slå på förföljaren eller förföljarna.
De övriga försvinner planenligt mot Arken.

Alfons gnyr till. Akillez och Maxine känner för ett kort ögonblick ett nytt obehag men i övrigt är allt stilla. Vid någon tidpunkt vibrerar marken till, knappt märkbart.
Någon förföljare syns inte till.

Under kvällen bevittnar Zigma, från sin lya i Arken, ett märkligt ljusfenomen på himlen. Det liknar ett stjärnfall, men betydligt närmare. Kort efter att fenomenet försvunnit vid horisonten tänds himlen upp för ett kort ögonblick. Därefter följer ett stilla mörker.

När morgonen gryr tar sig gruppen i Spökhuset, trötta och med en viss besvikelse, tillbaka till Arken.
Skrädesvråkarna på taket stirrar likgiltigt ned på dem. Nyfikna byrackor och råttor rör sig på betryggande avstånd.
Alfons verkar övertygad om att det är hans närvaro som avskräcker djuren från att angripa den lilla gruppen.

Återfärden till Arken sker utan incidenter.

Maxine argumenterar för att fler borde ingå i vaktstyrkan. Gruppen har ju själva sett bevis för att det finns andra därute.
Vad vill de oss? Är de vänliga? Bör vi skydda oss?

I Arken inser Akillez och Franton, efter en mödosam inventering, att matförrådets reserver drastiskt sjunker.

Maxine vill tillbaka till utgrävningen vid Spökhuset. Plattan är så pass frilagd att en person som kan kontrollera och omforma sin kropp borde kunna pressa sig in mellan blocken.
Maxine ser menande på Zigma som skruvar på sig. Han är absolut inte bekväm med att röra sig utanför Arken.
Efter en stunds övertalning går han motvilligt med på att följa med till Spökhuset igen.
Gruppen utrustar sig med diverse verktyg och ger sig av mot Luckan i marken.

Vid luckan pressar sig den reptiliske Zigma mellan luckan och ned i det mörka utrymmet. På andra sidan finner han en ca 4 meter lång trappa som leder ned i ett skumt, fuktigt och illaluktande utrymme.
De fuktiga väggarna är beväxta med någon form av mossa. Golvet täcks av blöt, stinkande bråte. Är det delar av döda djur?
Franton sträcker in en darrande hand och överräcker en ficklampa till Zigma.
Zigma tänder lampan och undersöker utrymmet. Han vidarebefordrar det han ser till sina vänner ovan jord. Han hittar fyra dörrar och provar dem i tur och ordning.

Den första dörren är olåst och kan med lite våld pressas upp. Zigma lyser in i det mörka rummet. Här ser han väggar överfulla med rör, kranar och stora metallbehållare.
Mot en av väggarna finns en bänk. På bänken finner Zigma några enklare verktyg och flera tomma glasbehållare i olika former. På en hylla står ett mörkgrått rektangulärt föremål.
Föremålet har flera knappar på ovansidan. En blank metallpinne står rakt upp från den och framsidan domineras av en stor svart, rund platta.
Zigma lyfter upp föremålet och läser tyst "S...O...N...Y...". I ljuset av ficklampan får han syn på uppnålade bilder som täcker den sista väggen.
Den första, stora bilden visar en sjö, ett par unga glada friska fornmänniskor.
Bilden har texten "RENT VATTEN FRÅN NYA HJORTEN".

Mest intressanta är dock de efterföljande bilderna. De visar också friska, glada fornmänniskor.
De verkar heta "April", "Maj", "Juni" och så vidare. Kvinnorna på bilderna är väldigt lättklädda och poserar utmanande. Zigma river snabbt ned dessa och lägger dem försiktigt i sin ryggsäck.
Nästa dörr är låst. Metalldörren verkar sitta som i dörrkarm gjord av svart gummi.
Zigma lyckas inte öppna den.

Från ytan hörs irriterade röster. "Kan du få upp luckan?!"
Den tredje dörren går upp efter lite lirkande. Rummet är avlångt. Den ena av de två stora väggarna domineras av grova rör, märkliga kuber och spakar.
Den andra väggen domineras av en massa märkliga instrumenttavlor. Zigma manövrerar en massa vred men belönas bara med mekaniska "klick"-ljud.

Zigma ger sig på den återstående dörren, en dörr som leder till ett utrymme under trappan som leder ned till utrymmet under luckan.
Dörren har rostat fast och Skrotskallen måste ta i med alla sina krafter för att forcera dörren.
Utrymmet under trappan avslöjar ett par söndervittrade lådor, en flaska sprit, ett maskinskåp - men framför allt ett stort vred.
Zigma börjar vrida på vredet. Det tar en stund men sedan börjar luckan sakta höja sig.

En efter en tar sig sällskapet ned till Zigma. Rummen undersöks på nytt.

Rummet med alla rör och kranar verkar mest intressant. Där kommer rent, färskt vatten genom kranarna. Någon river åt sig föremålet på hyllan, vrider och trycker på knappar.
Apparaten vaknar till liv. Den ger ifrån sig ett sprakande ljud följt av några korta pip. Den märkliga apparaten stängs omedelbart av igen.
Med gemensamma krafter ger de sig på den återstående dörren. Efter mycket möda lyckas de punktera gummibälgen runt dörren. Med ett väsande ljud faller den till golvet.
Dörren avslöjar en lång, mörk korridor.
Torr, gammal luft slår emot dem.
Efter en kort överläggning beslutar de sig för att stänga luckan igen.

Under tiden som luckan sakta sänks ned tänder man upp ett par nyligen tillverkade facklor. Franton lyser med sin stavlampa ned i korridoren.
Alfons skäller till när luckan slår igen. De tar några försiktiga steg in i korridoren.
Zigma tycker att det här är en väldigt dålig idé.

..slut

Azeus
--------
En annan plats. En annan Ark.
Den kallas bara "Hamnen".

Med tung värk i huvudet och lätt blodsmak i munnen plockar Azeus upp konservburken.
Stilla på marken ligger Orka. Eller heter han Glugg? Skit samma, nu ska Azeus käka.
Hade han bara fått krubbet direkt så... hade han aldrig behövt nita honom så hårt.
Hur fan fick krypet upp hammaren så snabbt?
Azeus känner efter med tungan. Tänderna verkar sitta kvar.
Lättad spottar han en stor blodfärgad loska.

Han vänder sig om och ser inte längre den livlösa kroppen.
Istället står han ansikte mot ansikte med en arg pöbel. Vad vill de?

"Vad i helvete har du gjort? Jävla idiot!"
Folk skriker åt honom. Viftar med armarna framför ansiktet på Azeus.
Han knuffar undan dem.
"Ditt svin!" "Galning" "Slå ihjäl honom...!"
Några rusar fram och lyfter upp Sylle. Eller heter han Palle?
"Lever han? Fort, ta honom till Greta!"
Snyting. Han heter Snyting. Ha ha.

Azeus kör ned fingrarna i burken för att skrapa ur det sista krubbet.
Han ser aldrig röret som träffar honom i bakhuvudet. Allt blir svart.

Den stora bjässen vandrar in och ut ur medvetslösheten.
Män och kvinnor står i en ring runt honom.
De är beväpnade med påkar, spadar, knivar och pangare.

En lång reslig kvinna tar till orda:
"Meckarn kommer att klara sig. Han är bara lite fulare nu"
Lättade skratt hörs i mängden "Men vad gör vi med honom här?"
Azeus vaknar till, någon petar på honom med en käpp.
"Han är farlig. En dag kommer han att banka döden i nån av oss."

Ett sorl tar vid. Azeus försöker koncentrera sig på att lyssna. Svårt. Huvudet värker.
Han brukar aldrig må så dåligt av Ögats tokjos. Vad fan är det som har hänt? Har hon blandat fel?

"...sätt honom på havet...", "...låta Stavfolket ta'n...", "...hehe, zongastarna hehehehe!"
Sorlet forsätter. Azeus fokuserar på kvinnan, Bossen Minsk.
Samlingen tystnar. Något verkar ha blivit avgjort.

Han lyssnar när Minsk fortsätter.
"Gott. Lyssna! Döden är inte vår gäst idag. Men låt det bli känt att Azeus, från och med nu, inte längre lever med oss här i Hamnen. Hans öde är Utsidan."

Spridda bu-rop och jubel hörs.

Nu sker allt i ett raskt tempo.
Flera händer hjälper honom bryskt på fötter. Han knuffas genom Hamnen, bort mot Grinden som nu står öppen. Han försöker protestera men ingen lyssnar på honom.
Mobben och han passerar genom Hamnen. Han ser bekanta ansikten stirra ut från från sina lyor, nyfikna små svin.
Det är inte första gången någon bestraffas med Utsidan. Han har ju själv hjälpt till att kasta ut medlemmar ur Personalen men de var ju fanstyg, tjyvar och satans mördare.
Någon trycker upp ett bylte i famnen på honom. Det är Ögat som trängt sig fram.
Han sträcker ut sina ena hand mot henne. Han försöker prata men någon slår honom över ansiktet med ett spadliknande föremål.
Snabbt överlämnar hon Azeus ryggsäck innan den store bjässen kastas ut.

Grinden slås igen. Azeus är ensam. På Utsidan.

Azeus öppnar ryggsäcken och rotar snabbt igenom innehållet.
Två burkar krubb, en flaska vatten, en mössa, en liten filt och ett järnrör.
För ett kort ögonblick syns ett skevt leende i bjässens ansikte. Sedan trär Azeus på sig ryggsäcken, tar ett rejält tag i sitt rör och börjar sedan gå. Han vandrar rakt ut i Zonen och ser aldrig tillbaka på Hamnen.
"Jävla idioter" muttrar han.
"Gastarna kan ta dem. Äta upp varenda en. Ja, inte Ögat då. Men alla andra. Ha ha."

Han fortsätter genom zonen. Det Döda Folkets stad. Skräp och bråte, bilvrak och byrackor. "Jävla skitställe."

Ganska snart kommer han fram till Den Gamla Stigen.
Strykarna kallar den "E22". Azeus bryr sig inte. Han funderar på om han ska gå ditåt eller däråt. Ditåt verkar det finnas mer ruinstad. Han väljer däråt, där stigen försvinner in i en lummig grönska.

Han vandrar, mitt på stigen. Går på i flera timmar.
Krubbet och vattnet är redan slut.

Innan det börjar skymma både hör och ser han något en bit bort längs med stigen.
Tre figurer verkar vara upptagna med något i dikeskanten. De talar upprört och ivrigt med varandra. Azeus går in i skogen och smyger framåt.

Han närmar sig de tre människolika varelserna. De är alla tre klädda i svart-grå fotlånga heltäckande kläder. Ett slags mellanting av rockar och mantlar. De tre männen är bleka, nästan gråaktiga i sin hudfärg.
Azeus har aldrig tidigare sett typer som de här.

En av dem ligger på alla fyra och verkar gräva i marken. En annan står nedhukad och följer spänt vad den grävande mannen gör. Den tredje står en bit bort och gormar åt de andra två. Azeus förstår inte riktigt vad de säger.
Är det "Stavfolket" alla är så rädda för? Azeus är inte rädd för något folk.

Azeus greppar sitt järnrör.
Han vet att han kan vara snabb, väldigt snabb, bara han vill. Nu vill han det.
Den store bjässen rör sig kvickt fram mot den gormande mannen och fäller honom med en välriktat slag. Järnröret träffar mannen rakt på halsen.
Med ett vidrigt gurglande läte faller den bleke mannen till marken.
De andra två verkar först inte förstå vad som händer.
Azeus är snabbt framme vid den andre mannen som lyckats få fram en stor påk.
Den grävande figuren rör sig, på alla fyra, bort från Azeus.
De båda, Azeus och den bleke, slår mot varandra i stort sett samtidigt. Den blekes påk träffar Azeus över ena armen.
Azeus grymtar till, och slår tillbaka så hårt han bara kan.
Röret träffar den bleke i huvudet. Ett stort stycke av ansiktet lossnar och mannen faller baklänges. Något nytt händer!
En stor hare hoppar upp ur hålet den grävande typen har lämnat.
Azeus följer diket med blicken och ser den skrämde, bleke grävaren en bit bort.
Grävaren tjuter, ett högt och gällt skrik. Tjutet upprepas. Är det ett rop?
Azeus går fram mot mannen.
"Håll käft, jag vill snacka med dig!"
Tjutet upprepas. Azeus förbereder ett slag, lagom hårt för att få typen att tystna.
Innan Azeus hinner slå landar en tung smärta i hans huvud.
Världen slocknar och Azeus faller ihop.

Azeus vaknar. Det är varmt. Huvudet värker. Igen.
Han ser ingenting och kan inte röra sig. Han kan höra röster, skratt och jämmer, hostningar. En huva av grovt tyg verkar vara trädd över hans huvud.
Armarna är låsta, bundna bakom hans rygg.
Något gnisslar och golvet skakar rytmiskt.

Efter en stund lyckas Azeus få av sig huvan. Han blinkar mot det starka solljuset.
Han sitter i en gallerförsedd vagn. I vagnen har han sällskap av en annan man, ett par döende hundar och en yngling klädd i en djurpäls. Ynglingen mumlar något ohörbart.
Ingen i vagnen svarar när Azeus tilltalar dem.
Han tittar ut. Utanför ser han att vagnen dras av fyra stora människolika pälsklädda varelser. Vagnen är inte ensam - det är totalt fyra vagnar.
Utanför vagnarna går bleka män, alla klädda i svart-grå helkroppsdräkter.
De bleka pratar med varandra och skrattar ibland. De slår med sina påkar på de håriga bestarna som drar vagnarna.

Azeus fuktar sina läppar och får fram att han behöver vatten. "Ge mig nåt att dricka, för helvete!". Den bleke som vandrar utanför Azeus vagn tittar på honom. Azeus känner igen mannen. Det är Kaninjägarn. Den bleke går ram mot vagnen, lossar en flaska som hänger på utsidan och kastar in den till Azeus. Flaskan landar bredvid den bundne jätten. Den bleke skrattar när Azeus försöker få tag på flaskan. Efter flera misslyckade försök får han tag i flaskan, lyckas få av korken och dricker girigt.

Färden fortsätter. Hundarna i vagnen är nu döda.
Främlingen mitt emot är vid liv men säger ingenting. Azeus har sett ett blont hår, ett blont skägg och ett par iskalla blå ögon skymta under den stora hatten.
Ynglingen fortsätter att babbla på.

Under resan sticker Kaninjägarn Azeus med en vass pinne vid flera tillfällen.
När den bleke ser bjässen grimasera av smärta brister han ut i ett skratt.
Den bleke säger något, sticker till igen och skrattar.

Det blir skymning och vagnarna stannar. Stämningen bland de bleka stiger. Några gör upp en eld. Andra tar fram några metallrör, de bygger snabbt upp en ställning ovanför elden. Plötsligt öppnas vagnen Azeus sitter i. Ett par bleka tar tag i ynglingen och drar ut honom. Azeus ser hur de för ynglingen mot elden och metallställningen. Azeus märker att alla andra, i de övriga vagnarna, spänt följer det som sker.
Ynglingen skriker när han hängs upp på ställningen. En av de bleka stiger fram och skär upp den skrikande, från mage upp till bröstet. Skriket avtar och kroppen hänger livlös över elden.

De bleka sitter samlade och småpratar. Skrattar. Efter en stund tar de ned den grillade kroppen och börjar äta.
Efter måltiden blir det tyst i lägret. Både fångar och väktare somnar.

Ny morgon. Vagnarna fortsätter längs stigen, den som strykarna kallar "E22".
Azeus har ont i kroppen. Trots försök så kommer han inte loss.
Vid något tillfälle får han kontakt med den andre mannen i vagnen.
Han ser rakt in i de blå ögonen. Mannen säger, med en hes röst, "Vänta".

Färden går vidare. Fångarna får någon grötliknande, illaluktande sörja mitt på dagen.

Då Azeus kräver mer vatten skrattar hans fångvaktare.
Någon häller demonstrativt ut vattnet ur en flaska och urinerar i den innan kapsylen åter skruvas på och flaskan kastas in i Azeus vagn.
De bleka skrattar högt.

Under eftermiddagen tvingar Azeus sin kropp mer och mer åt ena sidan. Han kan nu se var han är fjättrad i vagnen.

Kvällen kommer och vagnarna stannar.
En eld tänds. Ställningen plockas fram. Oron är stor i de fyra vagnarna.
Plötsligt hörs ett skrik och Azeus ser en åldrig figur släpas fram mot elden.
Mannen gör motstånd. En blek sätter sin kniv i bröstet på mannen, som sedan hängs upp för att bli grillad.

Efter en stund lyckas Azeus vrida på sig så pass mycket att han vågar spotta på repet och gallret som håller honom fängslad.
Loskorna träffar.
Azeus syraspott fräter sönder både rep och metall. Han är fri.

Snabbt öppnar han vagnen. De bleka sitter runt elden och festar på åldringen.
Azeus funderar. Han lösgör mannen med de blå ögonen, som genast beger sig till bakdelen av vagnen och letar upp sin utrustning. Azeus smyger vidare för att öppna upp de andra vagnarna.

När vagnarna öppnas flyr de tillfångatagna stackarna. Tumult uppstår och de bleka förstår vad som sker. De försöker stoppa de flyende fångarna, jagar efter dem ut i skogen. Azeus struntar i alla utom två.
Kaninjägarn och Pisskillen. De är kvar vid elden och talar upprört med varandra.

Azeus rör sig försiktigt mot dem.
Han är obeväpnad, har ont i kroppen men är jävligt arg.

När de ser honom så attackerar de, båda två. Azeus slår undan Kaninjägarn och greppar Pisskillen runt halsen. Han kramar så hårt han bara kan samtidigt som han spyr upp syra i ansiktet på den bleke. Så fort ansiktet bubblande börjar lossna från skallen på Pisskillen släpper han den döende och vänder sig mot Kaninjägarn.
Kaninjägarn har dragit fram en stor kniv. Han gör ett utfall mot Azeus.
Kniven träffar djupt i Azeus vänsterarm. Jätten grymtar till men slår tillbaka.
Den bleke tappar både kniv och balans. Azeus är snabbt över honom och vrider hans  huvud i en onaturlig vinkel. Kaninjägarn ligger nu livlös på marken.

Från skogens hörs spridda skrik. Kannibalerna hittar sina fångar.

Varelserna som dragit vagnarna oroliga.
Azeus ser att de är fastbundna i varandra och i vagnarna. De bär tydliga spår av långvarig misshandel och ser  skrämt upp på Azeus.
"Är ni zongastar?" frågar han. De svarar inte. Han kopplar av dem från vagnen.
De tar några försiktiga steg bort från Azeus innan de lösgör sina fränder från de övriga vagnarna. Sedan försvinner de in i skogen.

Vid en av vagnarna sitter en ung kvinna bredvid en mycket liten, skadad person.
Azeus har inte sett så små typer på länge. Han söker igenom vagnarna efter vapen eller andra värdefulla föremål. Han hittar en del rep, kätting, påkar, vattenflaskor och väskor och kläder som verkar ha tillhört fångarna. Han hittar sin egen ryggsäck, fyller på den med några vattenflaskor. Han beväpnar sig med en rejäl påk.

Från skogen återvänder två kannibaler med ytterligare två mindre fångar, blödande och gråtande barn. Två små flickor. Kannibalerna ser kvinnan och den skadade. De knuffar ned barnen på marken och rusar mot kvinnan. Hon ser skrämt upp på dem. Den första kannibalen svingar sin påk mot henne. Hon lyfter armarna som skydd och påken faller tungt mot hennes underarmar. Kannibalen lyfter påken igen.
Azeus rusar mot kannibalen, han tänker tackla honom till marken.

Bang!

Från mörkret spyr en mynningsflamma ut ett kort, intensivt ljus.
Kannibalen far baklänges, träffad av en kula. Den andra kannibalen skriker till och försvinner tillbaka in i skogen.
Ut från skuggorna kliver mannen med de blå ögonen. I ena handen håller han en rejäl puffra. Med den andra vinkar han "Kom, de är snart tillbaka!".
Barnen rusar fram till den unga kvinnan. De omfamnar varandra.
Mannen med de blå ögonen går fram till Azeus.
"Jag heter Alex. Vi måste gå. Har du vad du behöver?"
Azeus nickar.
Mannen som kallar sig Alex vänder sig till kvinnan.
Tillsammans lyfter de upp den skadade från marken.
Barnen plockar åt sig några väskor och verktyg från vagnarna.
Sällskapet börjar gå och Azeus följer efter.
Kvar på lägerplatsen ligger en ensam blek kannibal och vrider sig i plågor.

De vandrar längs stigen och kvällen går mot natt.

Azeus intresserar sig för de andra. Han får veta att kvinnan heter Cassiopeia.
Hon talar lite annorlunda, Azeus har svårt att förstå vad hon säger.
De tre barnen är i olika åldrar och storlekar.
Minst är flickan Libra, den skadade pojken heter Lupus och störst är Virgo.
Cassiopeia berättar att de blev infångade för många nätter sedan. De kom bort från resten av sitt folk. De bleka fångade dem i nät, slog dem med påkar. Några unga män och kvinnor dödades.

Azeus talar med Alex.
"Varför går vi åt det här hållet?"
"Spåren leder häråt" svarar Alex.
Azeus verkar nöjd med svaret.
De vandrar vidare i natten.

Alex går först, sveper vaksamt med blicken. Fram och tillbaka.
Stannar ibland, lyssnar, luktar. När allt verkar lugnt vinkar han manande att de andra ska följa efter honom.

Cassiopeia börjar bli riktigt trött och stannar.
Hon har burit Lupus sedan de lämnade kannibalernas lägerplats.
Den lilla flickan Libra är också trött. Azeus går fram till dem, lyfter upp pojken.
Pojken stelnar till av smärta när Azeus rör honom. Det ena benet verkar vara brutet. Han håller pojken varsamt i famnen. Libra ser med bedjande ögon upp på Azeus.
Han sträcker ned sin andra hand och hon klättrar upp och tar plats bredvid pojken.
Azeus sträcker på sig och ser att de andra iakttar honom.
"Vad väntar ni på? Fortsätt!" säger han tills de andra och vandrar vidare längs stigen.

De kämpar på genom natten. Plötsligt kommer de fram till en sjö.
En bit bort längs med stranden ser de en avlång ruinkåk.
Alex pekar mot en brygga vid stranden.
Marken är nedtrampad och full av grova hjulspår. En påk med en lykta på toppen. Rester av en lägereld.
Natten är stilla och de söker sig upp mot ruinkåken för att få skydd för resten av natten.

Plötsligt hörs ett högt skrik av smärta. Ljudet rullar över vattnet.
Ute på den svarta sjön tänds ett ljus.

..slut

Ligger efter

Tre uppdateringar kommer inom kort!

...ligger fortfarande efter

Jag har inte glömt bort uppdateringarna - de kommer! Vi har ca 3 speltillfällen kvar innan vi gör halt i Arken Midgård.
Vi bryter för att klämma in de svenska rollspelen "Coriolis" från Fria Ligan samt "Western" från Åskfågeln.

Var försiktiga ute i Zonen.

Arken Midgård S2E1 - Vagnen
--------------------------------
Akillez och Alfons
Maxine
Herber

Efter händelserna under Spökhuset och skotten mot lyan där Den Gamla, Anna, bor har livet i Arken varit lite oroligt.

Akillez har fått en bra relation med de Helare som vårdar Anna efter skottskadan. Han ger Anna en Regen för att påskynda den gamla kvinnans tillfrisknande.

Maxine undersöker platsen där hon tror skytten har befunnit sig.
Hon upptäcker inga spår. Hon gillar verkligen inte att någon, eller något, därute har skjutit in mot Arken.

Akillez och Maxine är övertygade om att Anna är ett fortsatt mål och vill att Korn avdelar någon att vakta Annas lya. Korn avvisar deras önskan. Om någon därute skjuter in mot arken behöver de vakande ögon i vakten, inte sitta barnvakt till en gammal kärring. Akillez och Maxine får sällskap Herber. De ger sig inte. Kätting kliver fram, ställer sig framför Korn och stirrar ned på Maxine och Akillez. Läget blir än mer spänt när Herber svarar med att ställa sig rakt framför Kätting. Båda visar tänderna och knyter sina nävar. Herber gör sig lite större, Kättings klor verkar växa några centimeter. Herber morrar.
Korn säger "vakta tanten idag, imorgon är hon deras ansvar" till Kätting som besviket går mot Annas lya. Gruppen känner Korns och Kättings blickar i nacken när de lämnar för att fortsätta med sina andra bestyr.

Nöjd med att Kätting anvisats som vakt återupptar Maxine sin agenda. Hon vill snarast återvända till labyrinterna under Spökhuset och framför allt till det vattenfyllda trapphuset. Finns det ingen mutant som kan andas under vatten?!
De enas om att söka upp zonstrykaren Gallt. Någon har berättat att han inte verkar ha problem med att stanna under vatten.

De möter upp Gallt i hans lya. Maxine berättar om platsen under Spökhuset. Hon tjatar på Gallt men han vägrar följa med ned. Maxine och Akillez tycker att Gallt är feg.
"Det är mitt skinn och jag är rädd om det". Gallt tycker dessutom att Franton verkar ha blivit knäpp av att vara under Spökhuset, hör han fortfarande röster? Gallt ber dem till slut att gå, han har annat att göra.

Besvikna lämnar de Gallts lya. Ute på gården går de igenom vilka artefakter de samlat på sig. De kommer på att SkrivarPekka i Valvet kanske kan hjälpa dem att förstå vad de hittat.

I Valvet talar de med Pekka. Maxine visar sin svarta stav, det etuiliknande föremålet.
Pekka blir nyfiken. "Var har ni hittat det här?". Han vet inte vad det ska användas till, men ska hålla utkik efter liknande föremål.
Akillez lämnar spelet Mutant, Boken om Äventyrsspel och boken Finna Dolda Ting.
Inne i Valvet finns arkens två fordon under varsin presenning. Det är ett tvåhjuligt vrålåk (EU-moppe av scootermodell) och en mindre gasoldriven redskapsbil. På fordonets sida kan de, med viss ansträngning, läsa "Bostadsbolaget".

Med nyvunnen nyfikenhet vandrar de runt i valvet och undersöker artefakterna från det gamla folket. De finner radion Zigma hittade då de gav sig ned under Spökhuset. Herber fingrar på den och ett sprakande ljud hörs. Akillez får snabbt tyst på apparaten och ställer tillbaka den på sin plats. Pekka blänger på dem från sin plats vid sitt skrivbord.
Akillez plockar upp en repig, sprucken glasplatta. Ivrigt berättar han att om man har många såna så kan man få vita, runda saker att lysa!
De andra lyssnar tvivlande på den gröna mutanten.
Akillez ger sig inte. Maskinvarelsen på stålvägen har såna på taket!

När de lämnar Valvet påminner Pekka dem om att samla artefakter. Hela prylar och något han kallar "böcker".

De hinner knappt lämna Valvet innan Kazaan möter upp dem. Hon berättar att Maskinvarelsen är på väg tillbaka. De rusar upp till Zigma, han skulle ju bygga en fälla så de kunde fånga varelsen!

Zigmas fälla är ett stort nät byggt av wire och kätting. De inser att de inte kan flytta nätet till bron. Någon får en idé - låg det inte en presenning där borta?
Snabbt samlar de på sig lite material; en presenning, rep och några verktyg.
Akillez, Alfons, Herber och Maxine tar sig snabbt mot den gamla järnvägsbron. Där ser de att Maskinvarelsen har vänt och sakta är på väg ut mot det okända.

Efter en snabb överläggning försöker de spänna upp presenningen över stålvägen vid bron. De lyckas och maskinen stannar vid hindret. För ett ögonblick, sedan öppnar sig maskinen och en silverglänsande arm vecklas ut. Ett skärverktyg delar snabbt presenningen som faller i två stora stycken. Maskinen fortsätter.

Akillez samlar ihop presenningen. Maxine och Herber rusar efter och vidare förbi maskinen. När Herber ser en stor sten stannar han för att knuffa ned den på spåret för att effektivt blockera vägen. På något vis misslyckas Herber och resultatet blir att han hamnar under den stora stenen!

Maxine kastar sig upp på maskinen. Hon söker sig upp på taket och ser de stora platta glasapparaterna. Hon lägger sig över flera av dem, försöker breda ut sin kläder och göra sig stor. Först händer ingenting men snart börjar maskinen sakta, sakta sänka farten. Akillez och Alfons kommer ikapp. Med delar av presenningen täcker de så mycket av maskinens glasmojänger. Plötsligt stannar maskinen. De pustar ut på taket och snart kommer även Herber. Han försöker förklara något om en kamp mot en sten men misslyckas att hålla de övrigas intresse. De har upptäckt att det sitter några grova pilar i maskinen. Vem har skjutit på den?

Och var är de? Så här långt från arken har de aldrig varit. En kort bit framför sig ser de en bro. På bron syns några vrak av vrålåk, från det gamla folket. Vad ska de göra? Åka vidare med maskinen? Hur kontrollerar man den? Gå tillbaka?
Diskussionen störs av ett högt skrik som slutar tvärt.

Bortom träden stiger en stillsam rökpelare. De beslutar sig för att undersöka röken.
Försiktigt vandrar de längs spåret under bron då de överraskas av ett högt surrande ljud. En stor svärm gigantiska getingar kommer flygande rakt mot dem. Maxine vänder sig om i panik och försöker rusa bort från getingarna. Herber tacklar ned henne och håller henne mot marken. De övriga tar skydd. Snart har getingarna flugit vidare och när Maxine lugnat ned sig fortsätter de.

De smyger fram mot röken. Från sin plats inne bland träden ser de en plan yta, liknande en lägerplats. Där står en vagn, en bur, dragen av några storväxta varelser. I buren verkar det finnas andra varelser. Vid sidan av buren står en man och två andra befinner sig nära en lägereld. Männen är klädda i enkla gråa kappor. De är bleka och saknar hår. De verkar grilla något. Det ser ut som ett människoben. Vid sidan av dem ligger en kropp.

Akillez tar sikte på en av männen. Maxine lyfter sitt gevär. Herber tar ett hårdare grepp om yxan. En av männen framför dem får syn på något och skriker ut en varning. Akillez släpper en pil och Herber rusar framåt. Maxine avlossar sig gevär.

En av männen faller bakåt, träffad av en gevärskula. En annan faller till marken med en pil i ena ögat. Den tredje ser med skräck i ögonen hur Herber begraver sin brandyxa i hans huvud. Från vagnen hörs ett ihållande skrik.

Herber tar sig fram till den som träffades av Maxines gevärskula. Mannen blöder kraftigt. Herber försöker vårda honom men misslyckas. Det tar inte lång tid innan mannen drar en rosslande sista andning.

Från vagnen hörs ett ihållande skrik.

De tre går fram mot vagnen och undersöker väskor, påsar och annat som hänger längs dess sidor. De finner inget av värde. Grumligt illaluktande vatten som de slänger bort.

Skriket från vagnen fortsätter.

Det är fyra stora, håriga manslika varelser som är fastspända som dragdjur framför vagnen. Herber försöker tala med dem. De ser skräckslagna ut. De rör sig oroligt.
Herber vet inte riktigt vad han ska göra. Han slår till en av dem. Varelserna börjar slita och dra i vagnen, de låter konstigt och ser på Herber med stora ögon.
Herber slår ihjäl dem med sin yxa. Till slut står han mitt bland de fallna varelserna, blodig från topp till tå.

Och från vagnen hörs fortfarande ett skrik.

Maxine släcker elden genom att trycka ned en av de grå figurernas ansikte i elden. Det fräser och luktar illa men elden slocknar.

De tittar in i vagnen. I det ena hörnet sitter en liten människa, smutsig och med tovigt långt svart hår och skriker i panik. Mitt på golvet ligger en orörlig manskropp. De drar ut mannen. Mannen är död och bär enklare kläder. I en av fickorna hittar de en sliten karta som verkar visa vägen till "Det Svarta Berget". Vad är det?

Maxine kallar på den lilla figuren men möts bara av fortsatt skrik. Maxine kliver in i buren och hämtar den lilla flickan.

Maxine försöker trösta barnet och efter en stund övergår skriket till gråt för att sluta i ett tyst snyftande.

De tar sig tillbaka mot Maskinvarelsen stålväg och vidare mot arken.
När de vandrat en stund inser de att de är förföljda av en flock stora hundliknande djur. Djuren rör sig parallellt med gruppen, på ett avstånd av ca 100-150 meter.
De håller djuren under uppsikt. Efter en stund försvinner de bakom en tät träddunge. Det är det sista de ser av dem.

Vandringen tillbaka till arken är tröttsam. De är törstiga, hungriga och lite lätt mörbultade. När de äntligen står vid arkens port släpps de in efter en kort tvekan. Varför är Herber nedsölad med blod? Och vem är den lilla varelsen?

-slut

Arken Midgård s2e1.5 - förvisningen
-----------------------------------------
Maxine
Pip

Maxine och resten av gänget tar sig mödosamt in i Arken.
Många förvånade blickar möter den blodiga, smutsiga gruppen. De bombarderas av frågor och förklarar snabbt att det inte är deras blod, att de hittat en liten varelse, att de slagits mot kannibaler och att de stoppat Maskinvarelsen.

Maxine vill föra Pip till den Gamle, Anna. Några av bossarna, framför allt Korn och krossarna Kätting och Dorra ställer sig i vägen. Maxine ser de hur de andra vännerna börjar tala med Boris, den skumme krönikören, och dra sig mot Statoils Krubblya.
Maxine är trött och irriterad när hon ber dem flytta på sig.
Bossarna vägrar. De vill veta varifrån den lilla personen kommer.
Finns det fler? Är de farliga för Arken? Har Maxine och hennes gäng visat en massa farliga typer väg-en till Arken? Ska de bo här? Ta Arkens krubb? Maten är ju snart slut?!
Maxine vill inte svara dem, bara fortsätta till Anna.
"Franton är ju galen efter utflykterna under Spökhuset, vad är det som har hänt där?
Varför vill ni tillbaka dit? Vi borde bygga försvar... samla mat... inte springa efter deras jävla gäng... försöker låta som nån boss, vilka tror de att de är egentligen... minns ni Max? Såg ni Herber? Den där nye killen? Grön... stor hund... de är farliga..."

Mutanterna runt Maxine och Pip talar hetsigt och oroligt med varandra. Pekar på Maxine, Pip och mot Statoils Krubblya. Maxine noterar att det är främst Korns gäng som hetsar. Det blir en spänd situation. Korns större krossare kommer direkt till hans hjälp och bland annat den gigantiska Dorra muckar med Maxine.
Hårda ord byts mellan dem och det är nära till att slagsmål utbryter.
Det ansträngda läget bryts när någon ropar att Anna vill träffa dem.
Under isande tystnad går de mot Annas lya.

De trängs inne i Hos Anna. Hon ligger nedbäddad i sin säng. Bossarna och Korns gäng tar plats i rummet. Maxine och Pip knuffas in i rummet. Pip verkar rädd.
Anna ser dåsigt upp på dem och söker med blicken efter Maxine.
"Maxine... vad har ni gjort... de säger att du... vem..."
Hon tystnar när hon ser den lilla flickan. Smutsig, lite mörk hy och med svart hår stirrar Pip tillbaka på den gamla kvinnan. Flickan lägger huvudet på sned och börjar nynna tyst. Anna försöker resa sig upp i sängen "Det är omöjligt! Var har ni hittat flickan? Finns det fler? Alla dessa år..."

Maxine, Bossarna och Anna talar snart i mun på varandra.
Anklagelser och hårda ord haglar i rummet. "Vem slog ihjäl Max?", "...förgiftade vattnet?", "...djävulskap och monster i Spökhuset!".

Korn avbryter bryskt "Ni har hört Anna. Ni har hört vad ni har att säga. Den lilla är farlig. Maxine är farlig. Ska vår Ark gå under?! Vill ni döma dem? Nu?!"

Uppviglade av Korn för några arga mutanter hårdhänt in den avväpnade Maxine och Pip i en annan lya. För ett ögonblick möter Maxine Annas förvirrade och olyckliga blick.
Korn ler brett när Maxine låses in.

Maxine lugnar Pip och börjar sedan undersöka den tomma lyan. Den är full av skräp och luktar unket. Fönstren är väl förseglade och bakom den stängda dörren hör hon Kätting och Dorra skratta elakt åt varandras skämt.

Maxine lyssnar vid en vägg. I ett annat rum verkar ett flera andra ha samlats för att diskutera vad de ska göra med den fängslade mutanten och hennes gäng. Korns röst hörs tydligast. Den hetsige Korn verkar uppmana de andra till att omedelbart döda den blå mutanten. Dova röster manar till lugn, andra röster höjs och kräver att något måste göras.

Efter vad som känns som en evighet öppnas dörren och flera av Korns krossare kommer in i lyan. Kätting är med dem och hon flinar brett "Jag hade sett fram mot att få bryta nacken av dig och dina polare... kom här, de ska prata med dig!"

Maxine förs in i ett rum där Arkens bossar är samlade. Korn står mitt i rummet och säger "Rådet har beslutat att förvisa dig, ditt gäng och det lilla barnet. Omedelbart. Ge er iväg innan solen går ned". Han viskar i hennes öra "kommer ni tillbaka ska jag mata er till monstret under Spökhuset!".

Korn ger några instruktioner till sina krossare och avslutar med "kör iväg dem innan jag ändrar mig!".

-- slut

Arken Midgård S2E2 - Vrålåket
-------------------------------
Akillez o Alfons
Boris
Herber

(Detta sker samtidigt som Maxine och Pip förs iväg till mötet med Bossarna och Anna)
------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter tumultet då Barnet förts in på Midgård samlas de flesta av arkens invånare i små grupper för att tala om det de nyss bevittnat.

Herber, blodig från topp till tå, står tillsammans med Akilles och Alfons. Han känner sig iakttagen och kan snabbt konstatera att Kätting stirrar ned honom. Hon viker inte förrän Korn ropar på henne. Under tiden ansluter Boris till den lilla gruppen.

De gör sällskap till Statoil, där kan de äta och dricka samtidigt som de talar med varandra. Boris dricker av Statoils tokjos. Inte den bästa av satser, den här fungerar nog bättre som bränsle till oljelampan. Under samtalet upptäcker Boris att Herber är nedblodad. Raskt rensas bordet och Boris börjar vårda Herber. Boris lyckas men kan inte undgå att känna tvivel. Så mycket blod men inga öppna sår? Herber ursäktar sig och lämnar dem för att gå och tvätta av sig. Under tiden berättar Akillez om dagens händelser. Boris lyssnar intresserat.
Lampbränslet smakar bättre och bättre.

Boris bitterhet gentemot Morgads helare går inte att ta miste på. Varför var inte Boris den som tog hand om den gamla kärringen när hon var sjuk. Med en lätt darrig hand fyller han på sin mugg med mer tokjos.

Herber kommer tillbaka och fyller i luckorna i berättelsen. De är alla nyfikna på vad som sker på bossarnas möte. Då dyker SkrivarPekka upp. Han berättar att han hittat något som kan hjälpa dem att förstå det märkliga svarta föremålet. Han visar upp en skrynklig broschyr, gulnad och okomplett. De kan tyda "Ericsson SatNav" och flera bilder som visar hur ett svart etuiliknande föremål placeras i en apparat. En skärm visar glada människor, det vackra fornfolket. Pekka berättar att man för länge sedan slängde en apparat som liknar den på bilden ute i någon av arkens skräphögar.

Sällskapet beslutar sig för att vila och läka sina värkande kroppar. De ska träffas nästa morgon för att gemensamt leta efter apparaten i skräphögen.

Morgonen gryr. Lite gråaktigt väder. De äter morgonkrubb utomhus samtidigt som Akillez försöker fånga morgonens första värmande solstrålar. Är den molande huvudvärken en bieffekt av Statoils tokjos eller har de alla sovit dåligt?

De lämnar arken och går den korta promenaden till sophögen. Systematiskt skyfflar de undan lager efter lager med yngre skräp. Snart är de nere i de äldre massorna. Herber hittar vacker, inte fullt så trasig vas. Han lägger den varsamt åt sidan. Boris stannar upp och lyfter försiktigt upp en stor studsboll. Han provar den och lägger den sedan belåtet i en av sina fickor. Akillez visslar till när han triumferande drar fram en fungerande pulversläckare. Tiden går och de arbetar vidare. Herber tjoar till och lyfter en gulnad, spräckt plastapparat över huvudet. Maskinen är märkt "Ericsson".

De står på sophögen när de provar det svarta etuiet. Det passar i maskinen. Apparaten verkar dock inte fungera. Skärmen och höljet är spräckt och det är tydligt att det saknas innehåll. Det förtar inte gruppens entusiasm. Nu vet de vad de letar efter!

Umpe och Kleef tar kontakt med gruppen kort efter att man hittat den trasiga apparaten. Umpe och Kleef vill att de andra berättar om kontakter med annat levande än råttor, hundar och vanligt zonvilt. De har nämligen övernattat i ett hus i den förbjudna delen. De har sett rörelse vid en byggnad. Flera håriga varelser som verkat leta efter något. Om det finns nåt av värde där så... Umpe och Kleef kanske behöver lite hjälp... och de är villiga att dela på bytet. Umpe och Kleef talar konstant i munnen på varandra. Det märks att de tillbringar mycket tid tillsammans.

Gruppen hämtar lite utrustning och vandrar iväg. Stigen går nu förbi Tornet och vidare till Spökhuset. När de närmar sig Spökhuset ser sig Umpe och Kleef sig oroligt omkring. De förklarar att vråkjäveln som bor på Spökhusets tak inte har synts till på ett par dagar. Akillez uppehåller sig en stund vid den lilla runda sjö som ligger precis mellan Spökhuset och Det Spetsiga Huset. Ibland bubblar det till i sjön.
Ingen vill inte sluta som fågelmat och hela gruppen spanar upp mot himlen. Någon fågel visar sig inte.

Umpe och Kleef visar dem fram till ett hus, upp för några trappor och in i en lya. Från en fönsteröppning ser de en platt, fyrkantig byggnad. Umpe och Kleef pekar och berättar och snart ser hela gruppen de håriga varelserna som rör sig i och utanför vad som verkar vara ett gammalt parkeringshus. Gruppen planerar nästa steg. Man beslutar sig för att gemensamt gå ned till gatan och försöka kommunicera med zongastarna.

De lämnar lyan och beger sig ned. Ut på gatan, rundar huset och fortsätter mot parkeringshuset. De ser ett tiotal zongastar röra sig i och runt byggnaden. De verkar upptagna med att söka efter något. Akillez harklar sig ljudligt. Gastarna slutar omedelbart, alla vänder sig mot gruppen. Boris sträcker upp handen i en hälsning men möts av djupa, djurliknande morrande. Situationen blir lite förvirrad och gastarna verkar försvinna, en efter en. Herber liknar beteendet med rovdjur som smyger runt sitt byte. Gruppen blir än mer orolig när de inser att de inte längre kan se någon av zongastarna.

Akillez och Alfons tar täten och rusar den korta vägen fram till parkeringshuset. Resten av gruppen följer efter. De tar skydd bakom en sopcontainer och ett bilvrak. Någon, eller något, verkar ha slitit loss allt löst inifrån bilen. Gruppen spanar mot parkeringshuset. Det finns en stor öppning, en ramp som leder uppåt. Det finns även en metalldörr en bit från rampen. Dörren står halvöppen. Det är skumt innanför.
Alfons markerar mot byggnaden.

Gruppen gör sig redo och kliver in. En kort korridor som slutar i en stängd dörr. Ett trapphus och vad som verkar vara en hiss. De tar trappan upp till nästa våning.

På denna våning finns motsvarande hissdörrar och trappan fortsätter uppåt. En större stängd dörr är placerad på motsatta sidan av trapphuset och hissdörrarna. Boris kliver raskt fram och öppnar den kärva dörren.

Den öppna dörren avslöjar några få bilvrak, lika rensade som vraket utanför. På det smutsiga betonggolvet är något utsmetat över en stor yta. Underbjuden som Biris närmare undersöker kladdet på golvet håller de övriga uppsikt över omgivningarna. Tystnaden bryts tillfälligt av ljud från zongastarna som rör sig i närheten.
Boris konstaterar att fyndet är rester av en människa. Det är inte helt färskt och inte heller jättegammalt.

Gruppen lämnar resterna och tar sig vidare uppåt, till parkeringshusets tak.
Där finns ytterligare några tomma, rostiga bilvrak. Där står även en stor, tyst blå jeep parkerad i skuggan vid en hög vägg.

Gruppen smyger försiktigt fram mot fordonet. Det är en hög jeep. På taket finns en nära tre meter hög antenn. Fordonets rutor är täckta med plåtar. Plåtarna har en långsmal, horisontal öppning. Det är svårt att se in i fordonet.

Efter en kort diskussion beslutar sig gruppen för att ta sig in. Alla fyra dörrarna är låsta. Herber går loss med sin yxa på den främre passagerardörren, ivrigt påhejad och inspirerad av Boris.
De första träffarna verkar inte ha någon större effekt men snart landar brandyxan djupare och djupare in i bilens sida och dörr. Herber riktar slagen mot lås och gångjärn.
Triumferande bryter han bilens motstånd när han till slut bänder upp dörren.

Fordonet är rent och prydligt på insidan. Tomt sånär på en aluminiumväska, ett svart portföljliknande föremål och en grön tygväska.

Boris rycker åt sig den silverskimrande väskan. Den är låst. Han vänder och vrider på sen. Han bestämmer sig för att ta med den till Arken och försöka öppna den där.
Under tiden har Herber öppnat upp den svarta portföljen. Den avslöjar ett föremål som liknar den tidigare fann i skräphögen. Herber och Boris försöker förstå sig på apparaten. Apparaten har ett liknande svart etuiliknande föremål instucket i ett fack. De förstår inte hur apparaten fungerar. Herber trycker irriterat på knappar, vrider på allt som verkar kunna manövreras. Plötsligt vaknar skärmen till liv.

Skärmen visar ett mörkt rum med flera skärmar uppradade på ett bord. Boris och Herber tittar nyfiket på bilden. Staplar med siffror rullar förbi på skärmen. Ljuset i rummet flimrar. De kan inte se vad som visas på skärmarna. Rummet verkar stilla.

Herber lossar det svarta etuiliknande föremålet. Apparaten slocknar omedelbart. De fäller ihop apparaten, märkt "Ericsson".

De placerar föremålen i fordonet. Herber tar plats bakom ratten. Boris sätter sig på passagerarplatsen. De undersöker fordonet. Boris uppmuntrar Herber att prova att trycka och vrida på flera olika reglage. Plötsligt vaknar vrålåket till liv. Herber och Boris jublar. Utanför ser Kleef, Umpe, Akillez och Alfons rycker till av det oväntade ljudet.

Under Boris ledning provar Herber att manövrera fordonet. Den stora jeepen kör in i ett bilvrak, dundrar in i en vägg - men efter en stund har Herber lärt sig förhållandet mellan grejerna i golvet och det knubbiga läderskaftet på hans högra sida. Körlektionen har resulterat i att fordonet förlorat flera lampor. Jeepen ser lite sorgset enögd ut. Med myndig stämma uppmanar Herber de andra att ta plats i jeepen.
"Nu kör vi hem!"

Sakta kör Herber jeepen ned genom parkeringshuset. Det gnisslar till när han kör emot ett bilvrak. Boris håller hårt i passagerardörren. Herbers yxa har gått hårt åt dörren som hotar att lossna när som helst.

Herber tar vrålåket tillbaka samma väg de kom; upp mot Spökhuset, bort mot Tornet och sedan vidare mot Midgård. En bit från Arken inser de att det är en bra idé att låta någon tala om att de är på väg med ett vrålåk. Akillez och Alfons går i förväg och vinkar sedan fram de andra i Vrålåket. Herber är mäkta stolt när han kör in jeepen i Arken. Herber parkerar fordonet innanför palissaden och stänger av motorn.

Gänget gör sig beredda att svara på allas frågor när de ser Maxine komma mot dem.
Maxine bär det lilla Barnet i famnen. Hon ropar "Herber! Akillez! Boris! Kom hit! Nu!"

--- slut